En känsla av panik och ångerst
I söndags hände något som jag vet att ingen mamma skulle gilla.
Vi har ju varit i Örby sedan i tisdags, och när jag i söndags gjorde i ordning våra saker för att åka hem hör jag plötsligt ett donk i golvet och ett barn som skricker som aldrig förr! Jag rusar då in till tvrummet där Emil har varit med Malou. Jag hittar honom liggandes gråtandes på ryggen på golvet. Jag frågar Malou då var som hände och hon sa att han hade ramlat bakåt.
Antagligen så är det så att han stod lutand mot pallen när han fick för sig att bara släppa taget. Och det gick inte så bra. Eftersom han då hade ramlat rakt bakåt. När jag tar upp honom, och tröstar honom så som bara en kärleksfull mor kan, ser ja att det rinner lite blod ur hans näsa. Oj tänkte jag. Vad har nu hänt?
När han lugnat ner sig ger jag han lite mat och han somnar i mitt knä. Men där kan han inte ligga tänkte jag. Så jag ställer mig upp och han vaknar då till och ger mig en ståle av spya rakt ner på datorn. Men gud vad har hänt?
Efter att ha funderat ett tag ringer jag till 1177 och berättar vad som har hänt. De ber mig att med en gång åka inte till Akuten i Borås. Men jag vill inte åka in själv så jag ringer Cathrin och berättar kort för henne vad som hänt. Hon kommer gärna med och jag plockar upp henne på vägen.
Väl inne blir det som alltid en jäkla väntan. Även om man hade ett litet barn som de skulle kolla på.
Efter två timmars väntan får vi oss ett eget rum. Och efter ännu en stund av väntan komme det in en läkare och kollar på Emil. Han lyssnar på hjärta och lungor och kollar synen. De ser jättebra ut säger han. Men när jag berättar för honom vad som hänt blir han lite konfronterad. Det kunde vara så illa att han fått en liten hjärnskakning. Och att det var därför han hade spytt innan på kvällen, på grund av illamående.
Men nu vet han vet inte om han ska låta oss åka hem och hoppas på det bästa eller om vi ska få stanna kvar över natten. När han sa det där med natten fick jag lite panik. Stefan skulle ju åka till Eskilstuna på måndag. Men till slut så sa han med lättade ord att han ser ju väldigt pigg ut för att bara vara sju månader trots att det är så sent så ni kan nog få åka hem. MEN, blir det sämre eller han spyr med får ni komma in med en gång. JAA! tänkte jag
Så fick vi trots allt åka hem! Jätteskönt att det itne var något värre! :)
På återseende!
Johanna
Ytterligare en kall dag
Pju vad kallt!
När jag i morse gick upp för att göra välling til Emil fick jag mig nästan en chock när jag kollad termometern. -14 stod det med stora tydliga siffror. Kan det vara så kallt när alla pratar om klimatförändringar hit och dit. Men var det tvunget att vara så kallt just idag?
Idag var det ju bestämt att i skulle ta crossarna ner till sjön för att åka på isen. Men hur kommer det gå nu det just nu är -13,2? Jag som ska stå där och servera korv till alla, jag kommer ju frysa som en liten tok. Men vad gör man inte för att ställa upp för sina vänner? ;) Haha.
För den som inte sett det ar jag ju gjort om i min blogg. Den är dock inte klar helt och hållet för mer bilder på Emil ska in ( han ska pryda många av mina sidor nu fram över ;) ). Men det är inte mig ni ska berätta för hur fin den är. Utan det är till min kära vän Malou Larsson ( se även; www.tantmalou.blogg.se ) .
Dessutom så har ju Emil vuxit och blivit ännu större. Många nya saker har han dessutom lärt sig också. Bland annat så kryper han nu över allt, han ställer sig upp i sängen, han äret bara barnmat och ingenting från mig och han pratar som aldrig förr. Tänk var tiden går fort! :) Det känns nästan som om det var igår han var preics nyutkommen! :)
Nu måste jag kila. Men återkommer så klart. Kan dock inte säga när ;) ( men det vet ni a redan vid detta laget ;) )
Bee there!
Johanna
