Johanna- mamma till vilddjuret Emil Karl Harry <3

Näe nu måste jag skärpa till mig lite. Eftersom det som ni vill läsa mest nu är min förlossningsberättelse, så det är väl bara för mig att påbörja den lilla sagan. Mycket nöje!

Det går inte att beskriva hur en värk känns för det som inte vet. Men när jag låg där och väntade på att den skulle ta slut får man lite små panik och man vet inte vart man ska ta vägen. Och ju längre tiden gick ju närmre kom det en värk och även den där känslan om vad man ska ta sig till.
Efter några timmar kunde jag inte stå ut längre. Både mamma och pappa hade kommit hem och de frågade mig ofta hur jag kände mig. Varje gång svarade jag: "Att nu är det bra. Men vänta ni, det blir snart värre". Och så sant som det var sagt blev det värre. Klockan 1740 kunde jag inte stå emot längre så mamma ringde in till Förlossningen och berättade som det var. Och de sa att det var nog dags att vi åkte in. Vilket vi gjorde med.
Klockan 1827 blev jag inskriven på förlossningen och då började de sätta på alla maskiner för hjärtljuden och mina värkar. Till en början vad det lite jobbigt med alla sladdar som jag hade runt magen, men det tog inte lång tid innan jag hade vant mig. När alla sladdar var igång var det bara att kolla hur öppen jag var. Och till min förvåning var jag redan öppen 4 cm. "Oj tänkte jag, har jag klarat mig så länge hemma?".

När vi kom in i förlossningsrummet var det bara till att tappa upp ett litet bad. Det badad kändes som den skönaste i hela mitt liv. Jag kände mig så otroligt avslappnad trots att det inte var lång tid kvar tills jag skulle föda. När jag låg där kände jag att värkarna som kom bara kom närmre och närmre och till slut var det nästan så att jag trodde att jag skulle föda i vattnet. Men barnmorskan fick då ta upp mig, annars vet man aldrig hur det hade kunnat sluta *ha ha*

Vid denna tiden hade Stefan ännu inte kommit vilket kändes underligt att bara ha mamma vid min sida (anledningen till att han inte åkte med oss in var att han hade våltat med firmabilen tidigare under dagen och hade då fått uppsöka sjukhus även han. Vilken händelserik dag! ). Men vid nio kom han äntligen, vilken lättnad jag kände! Men när han kom var jag så upptagen med mig själv att jag vet inte ens om jag hälsade på honom, eller jo det gjorde jag. Genom att ge honom en blick som visade hur allt var. Om han det förstod vet jag ännu inte :)

Efter nio någon gång var det dags för det riktigt att ske. Först var det två barnmorskor som jag hade vid min sida, men helt plötsligt kommer det in fem till plus en doktor. Vad i hela friden är det nu tänkte jag. Plötsligt hade hjärtljuden blivigt svagare så det hade kallat på förstärkning Och helt plötsligt får jag höra att barnets huvud ligger upp emot min mage och att de måste ta honom med sugklocka! :O "Vad i hela friden, tänkte jag. Hur kommer detta gå?!"
Nu hör jag äntligen de eftertraktade orden: " I nästa värk tar du i allt vad du kan så har du din bebis i famnen efter det!" Och då kunde jag inte stå emot!  "Nu jävlar ska det födas fram ett barn sa jag till mig själv!" När värken kom och jag i så jag trodde jag skulle spricka. Lustgasen kastade jag bort så jag kunde koncentrera mig på detta. Och nu, nu, nu, nu kommer han!

Men navelsträngen ett varv runt magen och ett varv runt huvudet fick jag en kletig men ack så underbar skapelse på mitt bröst. Det tog bara någon sekund tills han var pigg igen och tills all min smärta var borta.
Klockan 2203 var "den" ute. En kille skapad med så mycket kärlek vägde 3620g och var hela 52 cm lång. Men vilken upplevelse! Jag väntar bara tills nästa gång för att se hur den kommer vara.

Kände att denna berättelse kanske inte var så detaljerad som jag vill att den skulle bli, men det fixar jag i morgon. Är lite trött nu, så nu väntar sängen för oss. Men så länge;

På återseende!

Over and out!

Johanna och lillkillen