God middag!
Klockan ringer, man vill verklige inte gå upp. Inte den personen som ligger hämte en heller. Det enda som kommer ur hans mun är: Ja snart! Det hör man varje gång men säger till hono efter att klockan har ringet, Ja snart! Men vill han inte lyssna på mig tänker jag itne fotsätta tjata. Det är han som ska till jobbet, inte jag :P Haha* Elaka Johanna!
Satt och funderade lite över allt möjligt innan. Och kom då och tänka på nått underligt. Det finns personen som låter sina barn klara av och sköta sina egna handlingar utan att de tjatar på de. Och så finns det ju de som inte tror att deras barn vet och klarar av nått. Tex när det gäller körkort. Är man tex 20 år, har nära till jobb med bra busskommunikation och dessutom har så underbara kompisar som har körkort varför ska man då ha det? Visst det är bra och så men om man känner att man inte behöver ha det, varför i hela friden ska man då behöva höra tit som tät: "Hur går det med kökortet?!".
Hade personen varit i behov av ett då hade han fått den samma dag ha fyllt 18, men i detta fall så är personen inte i så himla stort behov av det. Visst han är snart klar och så men det är enbart för han precis som jag har hört tit som tät "Hur går det med körkortet?"
Det gör dessutom mig på väldigt dåligt humör. Kan personen inte få klara av sina handlingar på egen hand? Han är ju för sjutsinen 20 år! Ellerär det bara för den som tjatar skäms över att peronen i fråga är 20 år och inte har nått? Det återstår att se.
Det var mina funderingar för tillfället.
Nu ska jag dra till körskolan och boka lite tider. Jag har ju inte någon som tjatar på mig så jag gör allt i min egen takt! Känns så unerbart att mina föräldrar tror på mig! :)
Over and out!
Johanna
Kommentarer
Trackback
